Maktlös i paradiset.

Dagen började med att jag och Frida klev in på barnhemmet och upptäckte att vi istället för tio volontärer bara var två. På 24 barn. Som ska bytas på, badas, matas och så vidare. Sprang som en skållad råtta för att hinna göra en bråkdel iallafall eftersom även vi hade lust att gå och se paraden eftersom det idag är Ghanas Independence Day. Gick vid tio från jobbet och skyndade till parken där Ghanas militärer och skolungdomar marscherade. Det var roligt att ha sett det men kanske inte var alldeles speciellt. När jag gick hem så kom det fram en äldre man med en yxa i handen och skrek åt mig att jag var dum som inte kunde tala Twi som är deras lokala språk här i Ashanti Region. Han tyckte att det var en simpel grej att kunna och att eftersom jag var i Ghana så skulle jag minsann inte prata engelska. Hann bli riktigt rädd då han kändes så otroligt hotfull och är bland de första som varit så otroligt otrevlig. Skyndade hem så inte tårarna skulle hinna fram medan jag intalade mig att det var en idiotjävel till karl.
 
En sådan dag som det var idag, är en sådan dag då jag inser att jag inte räcker till, inte på långa vägar. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket jag kramar barnen för att få dem trygga, innan dagen är slut har ändå personalen raserat det genom att smälla till dom när dom gjort något fel. Jag är så maktlös. Jag kan inte rädda alla barnen, en del är redan förstörda. Dom är så rädda för människor att dom backar när man kommer emot dem trots att man aldrig gjort dem illa. Det spelar egentligen ingen roll vad vi gör för att i grund och botten sitter det i personalen att vilja förändras och vilja utvecklas. Sluta slå och hitta andra vägar att nå fram till barnen. Som idag då en flicka gjorde illa ett annat barn så tog jag tag i henne och sa att det inte var ok, att det är bättre att kramas och gav henne en stor kram och sa Medaase Paa som betyder tack så mycket, och gissa om Baby som hon heter blev glad? Det kom fler och fler som barn som ville kramas, och de slutade slåss för stunden och jag behövde inte slå någon för att få det så. Då var jag stolt över mig själv, och precis som en klok människa sa till mig så är jag iallafall här nu och gör det bättre för en stund. Jag gör iallafall det jag kan. Även om det är skitjobbigt ibland. och jag känner mig maktlös. Men jag gör skillnad även om det är en minimal en.

Kommentarer:

1 pappa:

Du är duktig du kram

2 Diana:

Du är stark!! Kram

3 Frida:

Förstår att du måste känna dig maktlös, men det är du inte! Tänk om bara ett enda barn bär med sig din värme och blir en mamma eller barnhemsföreståndare som kramar sina barn istället för att slå dem och på så sätt skapar ringar på vattnet till en ny generation! Allt räknas! Kram

4 Jasmin:

Fortsätt stå för det du vill, Elin! Du gör vad du kan, och det är det som räknas! kram

5 Agneta :

Vilket toppen jobb du gör - KRAM Elin! =)

Kommentera här: